The Dirt
Jag älskar att läsa biografier av alla dess slag. Oftast dömer man personer utan att veta vilka de egentligen är och när det kommer till kända personer är det ännu lättare att göra det. Media målar upp en bild som oftast inte stämmer. I och med en biografi får däremot personen i fråga chansen att motbevisa alla de förutfattade meningar som finns. Och ofta finns det en mycket djupare berättelse än vad tv:n och tidningarna berättar.
Jag har bara för en lite stund sedan läst ut bandet Mötley Crües biografi "The Dirt". På bokens baksida kan man läsa:
"Mötley Crüe är världens mest ökända rockband. Whisky och porrstjärnor, bilkrascher, svart läder och höga klackar, överdoser och död är alla ingredienser i Mötley Crües liv - det band vars medlemmar dricker mest, slåss mest, har mest sex och är mest arroganta i världen. De har ägnat en hel karriär åt att leva så extremt som möjligt. Tommy Lee gifte sig med två internationella sexsymboler; Vince Neil dödade en man och förlorade sin dotter i cancer; Nikki Sixx tog en överdos, återuppstod från de döda, och tog ännu en överdos dagen efter; Mick Mars sköt en kvinna och försökte hänga sin egen bror. Och det är bara början..."
Och nog fan har bandet gjort sig välförtjänta av namnet "Världens mest ökända band". Under största delen av boken satt jag bokstavligt talat med hakan hängandes nere vid knäna. Varenda mening får en att fundera om detta egentligen inte är ett skämt. Kan man verkligen komma undan med livet i behåll efter allt de gjort?! Tydligen. Mötley Crüe är utan tvekan det band som mest levt upp till rockmyten om "Sex, drugs and rock n' roll". Frågan är om det inte är dom som myntat uttrycket.
Samtidigt som man förfäras, äcklas och imponeras av alla de sjuka händelser som utspelas så får man också läsa om hur bandet utvecklas, faller ihop för att sen åter igen uppstå. Jag gillade Mötley Crüe innan jag började läsa "The Dirt" men nu efteråt så kan jag bara säga att jag blivit ett ännu större fan. För trots alla överdoser, fängelsevistelser, slagsmål och strippor så handlade ändå allt först och främst om musiken. Och den gjorde dom riktigt jäkla bra.
I "The Dirt" finner du 600 sidor ren och skär rockhistoria som du bara måste läsa.
