Vilken THRILLER!
The King of Pop har lämnat oss. Michael Jackson må ha varit en ganska speciell person som ibland till och med har varit lite läskig. Men trots allt är han en otrolig artist som påverkat människor världen över med sin musik. Människor inom musikbranchen och oss vanliga svenssons. Att han fortfarande säljer ut enorma arenor är bara ett av bevisen att han fortfarande som femtioårig man var en av de största. Jag kan inte påstå att jag dyrkat Jackson men jag har definitivt gillat hans musik, hans låtar får mig alltid på ett glatt danshumör. Jag tänker inte sitta här och spekulera över hans dödsorsak, det får någon annan göra, det enda jag tänker säga är att om man ser sanningen i vitögat så är det kanske inte så himla överraskande att han inte längre finns med oss. Var och varannan vecka har media visat oss nya bilder på en stjärna som har varit långt ifrån sina glansdagar. Hur det än är kommer världen sörja hans död. Mr Jackson är inte längre bland oss men hans musik kommer säkerligen leva kvar ett bra tag till.
Titeln till nattens inlägg syftar inte bara på popkungen utan även på våra svenska hjältar. Jag pratar förstås om U21-landslaget. Ikväll spelades semifinalen mot England. Ett jävla bra lag rent ut sagt. Ett lag med stjärnor från Premier League.
Sverige kunde inte fått en sämre start, 1-0 kom redan efter drygt trettio sekunder på hörna av engelsmännen. Två hörnor senare var resultatet 3-0. Sverige såg ut att tappa gnistan och frågan var bara hur många mål det skulle bli i slutet. I halvtid fick jag se en av mina favoriter Pontus Wernbloom prata om att det här inte var ett lag som gav upp, fick dom in ett snabbt mål i andra halvlek så skulle dom vara tillbaka i matchen och faktiskt ha en chans att vinna. Få trodde nog på vad killen sa, särskilt då andra halvlek började och laget Sverige inte alls hängde med. Men det var ändå något som hände, svenskarnas spel blev lite kvickare (mycket pga av Molins) och snart hade Markus Berg satt bollen i målet och nollan avr spräckt. Efter en fantastisk frispark av Ola Toivonen var vi ytterligare ett mål närmare och då underbara, fantastiska, otroliga Markus Berg tryckte dit 3-3 kan jag lova att jag var nära en hjärtattack. Både jag och pappa hoppade i soffan och jag kunde knappt tro mina ögon. Efter en olidligt spännande men mållös förlägning väntade straffar.
Jag HATAR straffar. Det finns inget värre än att sitta och titta och veta att varenda skott är avgörande för resultatet. Avgörande för om det ska bli vinst eller förlust. Varje gång en spelare går fram till straffpunkten hoppar hjärtat till och du vet inte om du ska skratta eller gråta. Den här gången blev det gråta. England drog längsta strået och är det lag som gick till final. Det är marginalerna som avgör, vilken sport det än är vi snackar om. Tyvärr avr dom marginalerna inte på Sveriges sida ikväll.
Och ja, jag grät. Det gör jag ofta då det kommer till sport, särskilt lagsporter. Det är så hjärtslitande att se hur människor som kämpat så hårt för att komma dit dom är idag, förlora. Dom kämpar för varandra och alla som någonsin trott på dom. Ja, jag grät.
Men även om det blev förlust idag och Sverige inte får vara med om en final på hemmaplan så är jag ändå glad. Jag är så glad att dessa killar har fått mig att återigen tycka att fotboll är en grymt rolig sport. När dom är på planen blir jag inte längre uttråkad för att ingenting händer, istället sitter jag på helspänd och väntar ivrigt på att målen ska komma. För till skillnad från A-landslaget GÖR dom här grabbarna mål. Snygga mål dessutom som får en att jubla hemma i tv-soffan.
När Markus Berg, Ola Toivonen, Mattias Bjärsmyr, Pontus Wernbloom, Mikael Lustig och resten av vårt nya dreamteam har smält förlusten så hoppas jag dom inser att dom är Sveriges nya hjältar och njuter av dessa framgångar. Det är dom verkligen värda. Jag älskar fotboll!
Något jag däremot inte älskar är alla dessa jäkla journalister. Inte alla då men de som efter sådana här matcher pressar spelarna till det yttersta med frågor som "Hur känns det efter att nyss ha förlorat?" "Hur känns det att ha missat en straff i semifinalen?" "Hur lång tid tror du det kommer ta att smälta den här förlusten?"
Ja, hur tror ni att det känns?! Förjävligt förstås! Såg efter matchen hur stackars Markus Berg fick dessa frågor kastad över sig. Och med nära till tårar så fortsätter dessa människor pressa honom.
Tänker också på då Sanna Kallur föll under OS och missade en bra placering, helt förstörd och med tårar rinnande nedför ansiktet så fortsatte gubben att ställa fråga efter fråga istället för att låta henne gå därifrån. Lite humanitet tack!!! Låt stackaren smälta allt och återkom dagen efter.
Ja nu har jag verkligen skrivit av mig, lättat mitt hjärta och jag kände att det behövdes. Känner mig deppig efter en sån här dag. Kan ju alltid hoppas att jag vinner Markus Bergs signerade fotbollsskor som jag tävlade om på fotbollskanalen. =)
Nu ska jag hoppa i sängen och invänta morgondagen.
Thriller - Michael Jackson
Titeln till nattens inlägg syftar inte bara på popkungen utan även på våra svenska hjältar. Jag pratar förstås om U21-landslaget. Ikväll spelades semifinalen mot England. Ett jävla bra lag rent ut sagt. Ett lag med stjärnor från Premier League.
Sverige kunde inte fått en sämre start, 1-0 kom redan efter drygt trettio sekunder på hörna av engelsmännen. Två hörnor senare var resultatet 3-0. Sverige såg ut att tappa gnistan och frågan var bara hur många mål det skulle bli i slutet. I halvtid fick jag se en av mina favoriter Pontus Wernbloom prata om att det här inte var ett lag som gav upp, fick dom in ett snabbt mål i andra halvlek så skulle dom vara tillbaka i matchen och faktiskt ha en chans att vinna. Få trodde nog på vad killen sa, särskilt då andra halvlek började och laget Sverige inte alls hängde med. Men det var ändå något som hände, svenskarnas spel blev lite kvickare (mycket pga av Molins) och snart hade Markus Berg satt bollen i målet och nollan avr spräckt. Efter en fantastisk frispark av Ola Toivonen var vi ytterligare ett mål närmare och då underbara, fantastiska, otroliga Markus Berg tryckte dit 3-3 kan jag lova att jag var nära en hjärtattack. Både jag och pappa hoppade i soffan och jag kunde knappt tro mina ögon. Efter en olidligt spännande men mållös förlägning väntade straffar.
Jag HATAR straffar. Det finns inget värre än att sitta och titta och veta att varenda skott är avgörande för resultatet. Avgörande för om det ska bli vinst eller förlust. Varje gång en spelare går fram till straffpunkten hoppar hjärtat till och du vet inte om du ska skratta eller gråta. Den här gången blev det gråta. England drog längsta strået och är det lag som gick till final. Det är marginalerna som avgör, vilken sport det än är vi snackar om. Tyvärr avr dom marginalerna inte på Sveriges sida ikväll.
Och ja, jag grät. Det gör jag ofta då det kommer till sport, särskilt lagsporter. Det är så hjärtslitande att se hur människor som kämpat så hårt för att komma dit dom är idag, förlora. Dom kämpar för varandra och alla som någonsin trott på dom. Ja, jag grät.
Men även om det blev förlust idag och Sverige inte får vara med om en final på hemmaplan så är jag ändå glad. Jag är så glad att dessa killar har fått mig att återigen tycka att fotboll är en grymt rolig sport. När dom är på planen blir jag inte längre uttråkad för att ingenting händer, istället sitter jag på helspänd och väntar ivrigt på att målen ska komma. För till skillnad från A-landslaget GÖR dom här grabbarna mål. Snygga mål dessutom som får en att jubla hemma i tv-soffan.
När Markus Berg, Ola Toivonen, Mattias Bjärsmyr, Pontus Wernbloom, Mikael Lustig och resten av vårt nya dreamteam har smält förlusten så hoppas jag dom inser att dom är Sveriges nya hjältar och njuter av dessa framgångar. Det är dom verkligen värda. Jag älskar fotboll!
Något jag däremot inte älskar är alla dessa jäkla journalister. Inte alla då men de som efter sådana här matcher pressar spelarna till det yttersta med frågor som "Hur känns det efter att nyss ha förlorat?" "Hur känns det att ha missat en straff i semifinalen?" "Hur lång tid tror du det kommer ta att smälta den här förlusten?"
Ja, hur tror ni att det känns?! Förjävligt förstås! Såg efter matchen hur stackars Markus Berg fick dessa frågor kastad över sig. Och med nära till tårar så fortsätter dessa människor pressa honom.
Tänker också på då Sanna Kallur föll under OS och missade en bra placering, helt förstörd och med tårar rinnande nedför ansiktet så fortsatte gubben att ställa fråga efter fråga istället för att låta henne gå därifrån. Lite humanitet tack!!! Låt stackaren smälta allt och återkom dagen efter.
Ja nu har jag verkligen skrivit av mig, lättat mitt hjärta och jag kände att det behövdes. Känner mig deppig efter en sån här dag. Kan ju alltid hoppas att jag vinner Markus Bergs signerade fotbollsskor som jag tävlade om på fotbollskanalen. =)
Nu ska jag hoppa i sängen och invänta morgondagen.
Thriller - Michael Jackson
Kommentarer
Trackback
