The Bitter End
Så. Nu ska jag ta tag i allt som hänt den senaste tiden. Tror jag skriver fler än ett inlägg och vi börjar såklart med Göteborg. Jäklar vad jag trivs i den staden!
Nu kantades dock resan av en stor dos nervositet eftersom huvudmålet med resan var Guifs SM-final. Efter att ha varit nervös ända sedan laget blev klara för final så var det svårt att tänka på något annat när vi väl kom till Göteborg. Det blev lördageftermiddag väldigt snabbt och helt plötsligt satt jag och Anna där på Scandinavium tillsammans med tusentals andra guifsupportrar och ett par sävehofare. Stämningen var på topp och efter damernas final som slutade med en inte så oväntad seger för Sävehof så kunde jag knappt sitta stilla på stolen. Känslan i Scandinavium var riktigt mäktig och det kändes verkligen som att detta skulle gå vägen. Guif skulle ta hem guldet.
Istället blev matchen en riktig mardröm. Det var inte Guif som spelade nere på planen. Vilka det var vet jag inte men det var inte Guif. Laget som skriker av energi och som käpar till sista sekund var bortblåst och istället stod där killar som såg väldigt tagna ut av stundens allvar. Slutresultatet behöver jag inte nämna men Sävehof krossade verkligen eskilstunagrabbarna. Det är svårt att beskriva hur jäkla besviken jag och resten av supportrarna och självklart laget var. Hela andra halvlek så var det med tårar i ögonen och gråt i halsen jag bevittnade vad som hände på planen. När slutsignalen till slut ljöd och kameran zoomade in kapten Jansson som gjorde sin sista match, och hur han grät, så fick jag bita mig ordentligt i läppen för att inte börja toktjuta jag med. Fan också! Jag blir tårögd bara nu när jag tänker på det.
Efter en sådan otroligt bra säsong där man slutade tvåa, på samma poäng som Sävehof så kändes det verkligen som om guldet skulle hamna i Eskilstuna. Man hade siktat på guld hela säsongen och om det var nåt lag som skulle slå Sävehof så var det Guif. Man hade ju slagit dom under den gågna säsongen! När det istället inte alls blev som man tänkt sig och när det slutade så förnedrande som det gjorde så är det nog bara tomhet och ilska som kan beskriva känslorna som dök upp.
En efterfest och då förhoppningsvis också guldfest var ju planerad på lördagskväll, men det var minst sagt inget jag kände för just då. Jag och Anna gick och tröståt och tog oss ändå till Gamle Port där festen skulle hållas. Men istället för att gå in tog vi en två timmars promenad i centrala Göteborg. Vandrade bort den största smärtan så att säga. När klockan närmade sig elva gick vi ändå till slut till puben och där blev vi kvar under kvällen. Vid midnatt dök laget upp och vid 01:00 nån gång tog jag och Anna spårvagnen tillbaka till vandrarhemmet. Jag kan inte påstå att det var så lätt att somna den kvällen.
Under söndagen och måndagen hann vi med lite allt möjligt. Vädret var ju gudomligt så det var riktigt underbart att vistas i Göteborg under dessa dagar. Vi hann med att titta på gymnasie-SM där Magnus var med och spelade, shoppa lite, äta glass i parker och bara njuta. Dock satt förlusten sen i lördags som en liten klump i magen hela tiden och det tar nog ett tag innan den försvinner helt.
Trots förlusten i finalen så har laget gjort en fantastisk säsong och ett silver är inte dåligt alls nu såhär i efterhand. Förhoppningsvis blir det final igen nästa år och förhoppningsvis blir det tredje gången gillt då och att guldet äntligen hamnar i rätt händer!
Till sist kan jag ju tillägga att SJ hör väl inte direkt till mina och Annas bästa vänner efter den här resan. Hade det inte varit så himla långt med att åka buss så hade jag aldrig satt min fot på ett tåg igen...
Nu kantades dock resan av en stor dos nervositet eftersom huvudmålet med resan var Guifs SM-final. Efter att ha varit nervös ända sedan laget blev klara för final så var det svårt att tänka på något annat när vi väl kom till Göteborg. Det blev lördageftermiddag väldigt snabbt och helt plötsligt satt jag och Anna där på Scandinavium tillsammans med tusentals andra guifsupportrar och ett par sävehofare. Stämningen var på topp och efter damernas final som slutade med en inte så oväntad seger för Sävehof så kunde jag knappt sitta stilla på stolen. Känslan i Scandinavium var riktigt mäktig och det kändes verkligen som att detta skulle gå vägen. Guif skulle ta hem guldet.
Istället blev matchen en riktig mardröm. Det var inte Guif som spelade nere på planen. Vilka det var vet jag inte men det var inte Guif. Laget som skriker av energi och som käpar till sista sekund var bortblåst och istället stod där killar som såg väldigt tagna ut av stundens allvar. Slutresultatet behöver jag inte nämna men Sävehof krossade verkligen eskilstunagrabbarna. Det är svårt att beskriva hur jäkla besviken jag och resten av supportrarna och självklart laget var. Hela andra halvlek så var det med tårar i ögonen och gråt i halsen jag bevittnade vad som hände på planen. När slutsignalen till slut ljöd och kameran zoomade in kapten Jansson som gjorde sin sista match, och hur han grät, så fick jag bita mig ordentligt i läppen för att inte börja toktjuta jag med. Fan också! Jag blir tårögd bara nu när jag tänker på det.
Efter en sådan otroligt bra säsong där man slutade tvåa, på samma poäng som Sävehof så kändes det verkligen som om guldet skulle hamna i Eskilstuna. Man hade siktat på guld hela säsongen och om det var nåt lag som skulle slå Sävehof så var det Guif. Man hade ju slagit dom under den gågna säsongen! När det istället inte alls blev som man tänkt sig och när det slutade så förnedrande som det gjorde så är det nog bara tomhet och ilska som kan beskriva känslorna som dök upp.
En efterfest och då förhoppningsvis också guldfest var ju planerad på lördagskväll, men det var minst sagt inget jag kände för just då. Jag och Anna gick och tröståt och tog oss ändå till Gamle Port där festen skulle hållas. Men istället för att gå in tog vi en två timmars promenad i centrala Göteborg. Vandrade bort den största smärtan så att säga. När klockan närmade sig elva gick vi ändå till slut till puben och där blev vi kvar under kvällen. Vid midnatt dök laget upp och vid 01:00 nån gång tog jag och Anna spårvagnen tillbaka till vandrarhemmet. Jag kan inte påstå att det var så lätt att somna den kvällen.
Under söndagen och måndagen hann vi med lite allt möjligt. Vädret var ju gudomligt så det var riktigt underbart att vistas i Göteborg under dessa dagar. Vi hann med att titta på gymnasie-SM där Magnus var med och spelade, shoppa lite, äta glass i parker och bara njuta. Dock satt förlusten sen i lördags som en liten klump i magen hela tiden och det tar nog ett tag innan den försvinner helt.
Trots förlusten i finalen så har laget gjort en fantastisk säsong och ett silver är inte dåligt alls nu såhär i efterhand. Förhoppningsvis blir det final igen nästa år och förhoppningsvis blir det tredje gången gillt då och att guldet äntligen hamnar i rätt händer!
Till sist kan jag ju tillägga att SJ hör väl inte direkt till mina och Annas bästa vänner efter den här resan. Hade det inte varit så himla långt med att åka buss så hade jag aldrig satt min fot på ett tåg igen...
Kommentarer
Trackback
