Drömmen som nästan blev guld
Det är tungt att Sverige inte lyckades vinna bronset. Riktigt jäkla tungt. För om något lag var värt en medalj så var det Sverige! Det var nog inte många som trodde att dom skulle spela en match om brons när denna turnering började. Att dom ens tog sig till semifinal var stort. Med så många år med misslyckanden var det få som hoppades på detta landslag. Få som trodde på dom. Förutom dom själva förstås. Dom drömde om guld. Dom trodde på guld.
Det svenska handbollslandslaget har kämpat varenda sekund sedan dom klev in i detta VM för två veckor sedan. Dom har krigat för att visa oss, svenska folket, att det går att hoppas på dom. Att det går att tro på framgångar för svensk handboll.
Ikväll var inget undantag. Oscar Carlén, stackars lilla Oscar, haltade runt på planen och att det gjorde ont i hans sargade kropp kunde varenda människa se. Det smärtade i hjärtat att se honom knappt komma upp från golvet. Samtidigt som det värmde att se att ingenting skulle få honom att vika sig i denna match. Absolut ingenting. Dalibor Doder fick en smäll på höftkulan och såg ut att bli borta från resten av matchen men lyckades på något otroligt sätt ta sig tillbaka ut på planen. Och Jonas Källman, denna Källman. Han får en otäck sträckning i ljumsken och alla ser att det är färdigspelat för honom. Man bandagerar honom och människan kan knappt gå. Ändå fortsätter han spela. Tills nästa smäll kommer. I samma ljumske. Men han krigade tills dess att dom nästan fick bära honom av planen. Precis som hela det svenska landslaget. Man krigar tills dess att slutsignalen ljuder. Och så nära man var att gå segrande ur det. Sjöstrand storspelade i målet men man lyckades inte lika bra framåt. Spelarna var trötta, vilket är fullt förståeligt efter tio tuffa matcher på två veckor. Man krigade ända in slutet men förlorade bronsmedaljen med ett ynka mål.
Men samtidigt som man förlorade en bronsmedalj så tror jag man återvann svenska folkets hjärtan. Genom att visa engagemang, vilja, mod och en tro på att man kan klara det, så lyckades man återvinna folkets tro på att svensk handboll är tillbaka i världstoppen. Man klarade av att vinna mot lag som Polen och Kroatien, lag som var förhandstippade medaljörer. Man förlorade mot Frankrike och Danmark, världens två bästa handbollslag. Och till topp två har vi inte tagit oss. Ännu.
Denna turnering har bjudit på så otroligt mycket fantastisk ur svenska ögon sett. Johan Sjöstrand har blivit en världsmålvakt som stängt igen det svenska målet match efter match. Mittlåset med Magnus Jernemyr och Tobias Karlsson har inte låtit många spelare komma förbi. Dalibor Doder har återigen visat att han är en bollkonstnär av rang. Jonas Källman har visat att han är en av världens bästa spelare. Oscar Carlén har visat att han är en spelare som är värd guld för ett landslag. Och Kim Ekdahl Du Rietz har stått för ett genombrott av stora mått mätt.
Dom var helt klart värda ett guld. Men till den allra högsta toppen av det stora härliga handbollsberget har vi inte tagit oss. Ännu. Men vi är på väg dit. Drömmar om guld fortsätter.
Det svenska handbollslandslaget har kämpat varenda sekund sedan dom klev in i detta VM för två veckor sedan. Dom har krigat för att visa oss, svenska folket, att det går att hoppas på dom. Att det går att tro på framgångar för svensk handboll.
Ikväll var inget undantag. Oscar Carlén, stackars lilla Oscar, haltade runt på planen och att det gjorde ont i hans sargade kropp kunde varenda människa se. Det smärtade i hjärtat att se honom knappt komma upp från golvet. Samtidigt som det värmde att se att ingenting skulle få honom att vika sig i denna match. Absolut ingenting. Dalibor Doder fick en smäll på höftkulan och såg ut att bli borta från resten av matchen men lyckades på något otroligt sätt ta sig tillbaka ut på planen. Och Jonas Källman, denna Källman. Han får en otäck sträckning i ljumsken och alla ser att det är färdigspelat för honom. Man bandagerar honom och människan kan knappt gå. Ändå fortsätter han spela. Tills nästa smäll kommer. I samma ljumske. Men han krigade tills dess att dom nästan fick bära honom av planen. Precis som hela det svenska landslaget. Man krigar tills dess att slutsignalen ljuder. Och så nära man var att gå segrande ur det. Sjöstrand storspelade i målet men man lyckades inte lika bra framåt. Spelarna var trötta, vilket är fullt förståeligt efter tio tuffa matcher på två veckor. Man krigade ända in slutet men förlorade bronsmedaljen med ett ynka mål.
Men samtidigt som man förlorade en bronsmedalj så tror jag man återvann svenska folkets hjärtan. Genom att visa engagemang, vilja, mod och en tro på att man kan klara det, så lyckades man återvinna folkets tro på att svensk handboll är tillbaka i världstoppen. Man klarade av att vinna mot lag som Polen och Kroatien, lag som var förhandstippade medaljörer. Man förlorade mot Frankrike och Danmark, världens två bästa handbollslag. Och till topp två har vi inte tagit oss. Ännu.
Denna turnering har bjudit på så otroligt mycket fantastisk ur svenska ögon sett. Johan Sjöstrand har blivit en världsmålvakt som stängt igen det svenska målet match efter match. Mittlåset med Magnus Jernemyr och Tobias Karlsson har inte låtit många spelare komma förbi. Dalibor Doder har återigen visat att han är en bollkonstnär av rang. Jonas Källman har visat att han är en av världens bästa spelare. Oscar Carlén har visat att han är en spelare som är värd guld för ett landslag. Och Kim Ekdahl Du Rietz har stått för ett genombrott av stora mått mätt.
Dom var helt klart värda ett guld. Men till den allra högsta toppen av det stora härliga handbollsberget har vi inte tagit oss. Ännu. Men vi är på väg dit. Drömmar om guld fortsätter.
Kommentarer
Trackback
